Annies Julkalender – Lucka 14
Historisk i Baja 1000
Min smått osannolika målgång i Dakar 2002 spred sig inom rallyraidvärlden. Många hade följt min webbdagbok- det hette så innan ordet blogg fanns!
Jag fick mail från Kalifornien, en Mike Kay ville bjuda in mig att köra i hans mc-team. Teamet skulle ställa upp i Nordamerikas hårdaste offroad race, Baja 1000 Miles. Det är en lagtävling där laget kör tävlingens 160 mil som en stafett.
Självklart svarade jag JA! Så i november 2002 var jag i Mexiko och mötte upp teamet. Toppföraren Rob Barnum skulle vara vår ”Rider of Record” och starta först. Jag skulle ta nattpasset och sista sträckan mot mål.
Rob Barnum låg länge sexa och hade bra tempo. Stn blev det strul vid service och nattlyset som skulle monteras vid tankstoppet fanns inte på plats – backup servicebilen hade pajat på vägen!
Åh nej! Det betydde att jag fick köra nattetappen utan nattlyse… Jag åkte iväg i skymningen och kämpade för att kunna hitta spåren i terrängen. Efter någon timme kom en bakomvarande förare i fatt, Tim Morton som var en av toppförarna han med.
Han såg att jag inte hade det extra nattlyset, och lät mig köra brevid honom så jag kunde se i Hans ljuskägla. Så här dundrade vi fram genom Mexikos terräng, sida vid sida i nattmörkret.
Jag höll mig otroligt nog på hjulen tills det var dags för mig att lämna över till Mike Kay. Han körde klart nattpasset och dagen efter kunde jag sadla hojen för den sista etappen mot mål.
Det var otroligt skönt att korsa mållinjen, och vi kom 8:a totalt i Pro-klassen!
Jag blev även historisk som första kvinna någonsin att köra båda de legendariska rallyna Dakar och Baja 1000.
Annies Julkalender – Lucka 13
Mitt första Dakarrally blev ett helvete.
På Luciadagen den 13 dec 2001 hade jag bjudit in till mitt livs första presskonferens. Alla var där: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, TT…
Anledningen var att jag som amatör skulle köra mitt första Dakarrally med start den 28 dec.
Min budget var minimal utan sponsorer eller fabrikskontrakt. Jag hade lånat motorcykeln av MotoAventures, byggt om den själv med begagnat rallykit. Och jag skulle tävla utan serviceteamet, dvs jag skulle mecka själv varje dagsetapp.
Ja, Dakarrallyt blev ett helvete. Redan fjärde etappen kraschar jag och bryter ett ben i höger hand. Och slår vänster rumpa och lår ordentligt. En lårkaka med ca 1 liter blod skvalpar i låret.
Då grät jag. Inte bara för smärtan, utan för att det var så typiskt mig att krascha och skada mig, att det var så tidigt i rallyt, och att det nu var nästan omöjligt att komma i mål. För det är nästan omänskligt att köra Dakar om man är i form och oskadad.
Det vara bara att bryta ihop. Och bira ihop. Nu skulle jag försöka köra det återstående 1000 mil långa rallyt fastän jag egentligen borde brutit tävlingen.
Men jag kämpade trots trasig högerhand och en ömmande stel lårkaka. Jag fick feber. Jag körde långsamt. Dagarna blev till nätter. Jag servade hojen med en hand.
Halvvägs i tävlingen gick kopplingen sönder ute på en sträcka. Jag blev stående och insåg att nu var rallyt slut för min del. Och det var faktiskt lite skönt.
Men efter ett par timmar kom en annan motorcykel och stannade till. Motorcykeln var samma märke som min. Föraren, en fransman, frågade vad som var problemet. Ah, kopplingen. Jamen han hade en extra kopplingslamell, som jag fick!
Alltså änglar finns! Jag meckade ihop hojen och satte fart igen. Det hade hunnit bli kväll och natt. En sandstorm började blåsa upp. Jag blev tvungen att stanna för det var för farligt att köra i sanddynerna utan sikt. Bara att logga sig brevid hojen och vila tills gryningen.
Efter några timmar började det regna! Det var 12-års regnet som drog in. Där låg jag inlindad i en silverfilt i Sahara. I en vattenpöl. Helt overkligt. Och jag funderade varför jag skulle råka ut för allt jävelskap. Det här var inte som de Dakar jag hade hört talas om.
Men jag gav inte upp! Vid gryningen skakade jag av mig den blöta sanden och fortsatte. Jag passerade flera andra som hade gett upp på natten, de skulle inte fortsätta.
Men jag tänkte att jag kör tills jag är framme. Nu när jag hade klarat det hör och fått hjälp av en ängel fanns det inte på kartan att jag skull bryta.
När jag äntligen kom i mål, kände jag vad skönt. Nu är det över. Jag behövt inte köra nåt mer. Jag har nått Dakar.
Jag vann klass 400 Production. Och kom 52:a av 175 startande. Bara 59 kom i mål, dvs bara en tredjedel lyckades.
Annies Julkalender – Lucka 12
The Rally Princess
Det var Olle Ohlsson som kalkade mig ”Ökenprinsessan” när jag körde i mitt första ökenrally UAE Desert Challenge i Dubai år 2000.
Då jag tyckte smeknamnet var lite roligt, började jag att använda det som mitt varumärke. För att det skulle fungera internationellt ändrade jag till ”Rally Princess” vilket även blev namnet på min första hemsida.
Även press och media tyckte det lät bra i rubriker, så namnet spred sig fort.
Nu är jag kanske inte prinsessa längre, efter att jag vann damklassen Dakar 2010 blev jag rallydrottning.
Annies Julkalender – Lucka 11
Fesh-fesh
Ska man tävla i ökenrally måste man träna i öknen. Så inför Dakarrallyt fick jag möjlighet att köra som motorcykelguide för MotoAventures, researrangören jag själv åkte med i Marocko.
Att köra i ”öknen” är inte bara att köra i sand. Öken är en klimatzon där det är väldigt lite nederbörd. Terrängen kan därför väldigt varierad: sandöken, stenöken, saltöken, bergsöken…
Och så finns det fesh-fesh. Det kallas för silt eller Bull-dust i andra delar av världen. Det är pulvriserad lera som blir som ett ogenomträngligt dammoln när man kör igenom det. Man ser inte en meter framför sig.
Alla ökenrallyförare hatar fesh-fesh för man tappar sikten helt och risken att krascha är stor. Det är så farligt att det till och med skrivs varning i roadbooken!
Jag har kraschat i fesh-fesh, och man ser ut som man rullat i mjöl. Det enda som är värre än fesh-fesh är när det blandas med dimma… då blir det en kladdig smet som både är omöjlig att se igenom och som klibbar igen mc-glasögonen. Hata fesh-fesh.
Annies Julkalender – Lucka 10
Hellre bruten fot än bruten tävling
Dagen efter jag kom hem från ökenresan med MotoAventures, ringde jag Olle Ohlsson (förste svenska att köra Dakar på mc).
”Hej Olle! Jag har just provat att köra i öknen, nu fattar jag vad Dakar handlar om. Jag vill också köra ökenrally.”
Samtalet slutar med att jag har köpt en Husaberg 600 med ”öken-kit”, och ska köra i VM tävlingen i Dubai 2000, bara 10 dagar senare!
Nu går det undan. Veckan efter är jag på plats i Dubai, men bagage har inte kommit! Panik, för många specialdelar till hojen är i bagaget. Olle fixar via sina kontakter att jag får låna ihop delar som saknas.
Dags för start och jag är vilse redan på väg till prologen, tidskvalet. Jag får starta sist av 109 motorcyklar.
Första sträckan är fokus på att lära mig navigera med roadbook och gps. Till min hjälp kan jag följa alla andras spår. Hoppas att jag följer rätt.
Efter några tävlingsdagar har jag kört upp mig genom halva startfältet. Det här går ju kanon! Tills jag näst sista dagen hoppar över en sanddyn och landar hårt. Så hårt att jag knäcker fotleden. Det gör jätteont och jag ser stjärnor.
Det är fortfarande många mil kvar att köra, men jag biter ihop och kommer i mål. Vilken ökendebut! Trots foten blir jag 48:a totalt och bästa svenska förare.
Nu är siktet riktat mot Dakar. Ska bara sluta ramla och slå mig.
Mitt motto är: Hellre bruten fot än bruten tävling. Ett motto jag verkligen har bevisat i varje Dakar…
Annies Julkalender – Lucka 9
Min plats i universum.
Ibland är det tillfälligheter som avgör om man hamnar rätt eller fel i livet. Ibland är det en lång och krokig väg, som ändå är den helt rätta vägen.
Där målet är så magnetiskt att det spelar ingen roll vilka irrvägar, omvägar eller stopp som händer på vägen. Du kommer att hamna där du ska ändå.
Förr eller senare.
Så var öknen för mig. Min plats på jorden, Universum. Mitt paradis. Här känner jag mig hemma.
Helt omöjligt att förutse för en liten tjej uppväxt i betongförorten.
Ibland behövs irrvägar och omvägar för att hitta hem.
Annies Julkalender – Lucka 8
Målfokuserad.
”Ju närmare gränsen du kommer, desto större risk, men den måste tas. Det är en kalkylerad risk.”
Man kan tro att jag inte har några spärrar. Men det har jag. Såklart.
Jag tycker inte själv att jag tar stora risker, jag försöker köra inom min gräns. Men ändå så händer det ofta något, gärna nåt galet osannolikt när jag tävlar.
Som till exempel att krascha hojen i ett svart hål i Dakar 2010. Eller en trädgren som tränger genom stöveln in i mitt smalben i Australien 2009. Eller jag slår runt framlänges med motorcykeln i 100 kmh i Dakar 2009 och spräcker hjälmen med bruten näsa, blåtira och hjärnskakning som resultat. Några dagar senare vurpar jag axeln ur led.
Självklart fortsatte jag köra och kom i mål. Helt galet tycker många. Inte jag.
Jag är 100%målfokuserad.
Annies Julkalender – Lucka 7
Power tjejer.
Efter några skador för mycket i roadracing började jag köra Enduro. Tänkte att det var lite långsammare och säkrare… Ja så kan man ju tänka innan man vet hur svårt och jobbigt det är att fara runt över stockar och stenar i skogen. Jag hade nya blåmärken hela tiden.
1994 var jag med på ett enduroläger bara för tjejer som Olle Ohlsson och Camilla Arnalid arrangerade. Camilla var Sveriges bästa endurotjej på den tiden. Jag var så imponerad när jag träffade Camilla, hon var nästan overklig som kunde köra hoj så bra OCH ha långa naglar! En osannolik kombination för mig.
Vi blev bästa kompisar direkt och sen åkte vi runt och tävlade i hela Sverige, med hojarna bak i min gamla skåpbil.
Tjejlägret där drygt 10 tjejer deltog, blev starten till att fler tjejer började köra enduro, och vi blev kompisar allihop.
Året efter startade vi Team Stimmet, ett tjejteam som skulle köra den grymt tuffa 24-timmarstävlingen ”Gripendygnet” i Mariefred.
Det här var pionjärgänget som startade svensk tjejenduro, och vårt historiska tjejlag lyckades komma i mål!
Flera av tjejerna körde sedermera Novemberkåsan och tog medaljer i EM, VM och Six Days! Och även Dakar!
Jag är så glad och tacksam att ha fått köra och vara med om den här eran med Power tjejer!
Annies Julkalender – Lucka 6
Bit ihop. Kom igen.
1990 hade jag klassat upp till A-förare och skulle köra i SM med support från Honda. Jag körde inte bara i en klass, utan både 125cc och 250 Super Street. Och jag var enda tjej på startlinjen.
Säsongen började med en krasch i SM-premiären på Mantorp – nyckelbensfraktur och 1 månads läkning.
Bara att bita ihop och komma igen! Till nästa vurpa…
Och så får man bryta ihop. Bita ihop och komma igen. Igen. Tills nästa motgång eller vurpa.
Jag har faktiskt blivit expert på att bita ihop och komma igen.
Annars hade jag aldrig hållit på så länge inom motorsport. Och lyckats trots alla motgångar på vägen.
Hur gick det då 1990 i min första SM-säsong? Jag lyckades faktiskt komma 8:a totalt!
Det kan jag fira nu 30 år senare!
#annieseel #roadracing #racing #tigersill #yamahard250 #motochick #motogirl #bitihop #komigen
Annies Julkalender – Lucka 5
Tigersillen slår igenom.
1987 var året jag tog racinglicens på Sviestad motorbana i Linköping. Licensinstruktörer var Sandy Berlin och Peter ”Äpplet” Dahlbom, båda etablerade i roadracing SM
Spänd förväntan och nervositet bland oss licenstagare. Alla ville visa hur snabba och duktiga de var. De större och snabbare motorcyklarna drog lätt ifrån mig på min lilla 250-kubikare.
Men sen växte hornen ut och jag bromsade senare, körde fortare i kurvorna och körde om! På raksträckan blåste de snabbare hojarna om igen. Vilken fight!
När körpasset var slut kom en journalist fram och intervjuade mig – han hade sett min framfart. Journalisten var Fredrik Lundgren, som har haft anledning att intervjua mig många gånger under årens lopp.
Tigersillen på sin argt gul-svarta hoj kom att dyka upp allt oftare i motorpressen.
- ← Previous
- 1
- 2
- 3
- …
- 74
- Next →
