Annies Julkalender – Lucka 24
En seger – 100 motgångar
Nu är det julafton och sista luckan i julkalendern som har snabbspolat genom min mc-karriär. Nästa kalender får handla om bilkarriären.
När jag tittar tillbaka känns det helt otroligt att jag verkligen har gjort alls äventyr och genomfört hela fem Dakarrallyt.
Det har kostat, mycket hårt jobb, tid och pengar. Jag har satsat allt på min sport.
Och skador. Jag slutade räkna vid 25 frakturer. Några ledband och muskler har slitits av. Blåmärken räknas knappt, såvida det är en världsberömd lårkaka.
Jag har sammanställt alla skador sedan min ”skadedebut” vid 3-4 års ålder. Det är många fler skador än medaljer!
Men det har ändå varit värt allt.
Vika resor, äventyr, länder, människor har inte jag fått uppleva. Jag har vänner i hela världen.
Tack för att ni följt min julkalender.
Så nu mina vänner vill jag önska en GOD JUL. Kram ❤️🎄🌟
Annies Julkalender – Lucka 23
När allt skiter sig.
Nu visste jag hur man skulle lyckas i Dakar. Bara några grejer att komna ihåg: äta, sova, köra fort, åt rätt håll, och sist men inte minst – inte ramla och slå sig. Hur svårt ska det va?
Jävligt svårt. I Dakar 2011 sket sig allt, trots att jag hade förberett mig och hojen så bra det gick.
Det började med en läckande bensintank som jag hann fixa vid starten. Puh!, lite stress!
Sen körde och navigerade jag prickfritt hela första veckan. Jag var inom topp 25 och kände mig lugn med att nu kommer resten bara rulla på.
Men halvvägs i rallyt bytte vi motor på hojen, och på väg ut till start lossnade motordrevet ch oljan rann ut. Panik! Lyckades hitta drevet i diket och skruvade fast det. Kom sent till starten och fick börja jaga ifatt i dammet. Kopplingen kändes inte heller som den skulle, men jag tänkte jag kan köra utan. Tyvärr innehöll dagens sträcka en mycket utmanande bergspasset genom smala och branta raviner. Inte drömläge att köra utan koppling.
Samtidigt började jag må illa och var tvungen att stanna och kräkas. Och jag fick diarré. Panikstanna, hoppa av och dra ner byxorna. Puh, jag hann! Sen fortsatte jag någon mil till innan det var diarrepaus igen. Nästa gång hann jag inte stanna utan bajsade på mig. Så förnedrande, och jag hade 50-60 mil kvar att köra. Att ha diarré och köra ökenrally är ingen bra kombination, inte bara för att man måste stanna ofta, man tappar mycket vätska. Risk för uttorkning.
Jag fick svårare och svårare att fokusera , krafterna sinade. Tillslut visste jag inte vilket håll jag skulle köra, total förvirring. Jag kämpade långsamt vidare, och sent på kvällen när jag nådde mål hade jag över 40 graders feber och kraftiga kramper. Jag var akut uttorkad och höll på att hamna i chock.
Efter en dusch och rena kalsongerna stapplade jag till läkartältet. För fick jag ligga med dropp några timmar.
Kl 4 på morgonen var det dags att börja göra mig i ordning för nästa etapp. Jo jag skulle köra vidare, trots magsjukan.
Resten av rallyt blev ett ett rent helvete. Motorn överhettades och stannade. Jag lyckades få liv i den igen ute på sträckan, men den var nästan okörbar. Hela natten kämpade jag mot mål. Teamet hann byta motor på morgontimmarna så jag kom iväg igen. Jag körde fast i ett djupt lerspår och satt fast en timme.
Sista dagen rasade motorn igen, 15 mil från mål. Jag satt och grinade, det var så orättvist. Då stannade en fransman Emmanuel Sulem, och han erbjöd sig att bogsera mig hela vägen till mål.
Jag knuffade min döda mc över mållinjen, och lade ner den på podiet som en död häst. Sen ställde jag mig på hojen med armarna upp i luften.
Vi klarade det! Det har varit ett helvete men jag tog min döda mc i mål! Segern gick dock till Laia Sanz.
Annies Julkalender – Lucka 22
Äntligen Dakarmästarinna!
Inför Dakar 2010 hade jag tränat mer än någonsin. Jag körde för team Meca System igen, men utan storsponsor då finanskrisen hade slagit till. Men jag byggde som vanligt min hoj själv hemma i garaget.
Starten gick i Buenos Aires igen, så nu kände jag igen en del sträckor. Jag hade bra tempo och flyt i navigationen. Tidigt i rallyt körde vi i en torr serpentinslingrande flodbädd, och där fick jag kast på hojen men jag höll i styret.
Tummen fick sig en smäll och vek sig bakåt. Det brände till av smärta. Åh nej! Ett ledband hade gått av, och det var nästan två veckor kvar att köra. Faaan! Kunde det inte bara vara enkelt nån gång.
Jag körde på med tejpad tumme. Det var svårt att hålla styret ordentligt. Men om jag gasade så hängda jag åtminstone kvar.
Halvvägs i tävlingen gick hjullagret sönder i bakhjulet. Det var fortfarande 40 mil kvar på sträckan så jag körde så försiktigt jag kunde för att inte hela navet skulle explodera. Men jag lyckades komma i mål på sträckan och teamet kunde byta bakhjulet så jag var redo igen.
Nästa sträcka gick uppe i Atacamaöknen i Chile. Jag var supertaggad och skulle köra ifatt tid som jag tappat pga bakhjulet.
När jag kör om en framförvarande mc, håller jag mig brevid det uppkörda spåret i gruset för att undvika att ligga i dammet. Då öppnar sig ett avgrundshål i marken framför mig. Jag hata bara några meter på mig att försöka bromsa och styra undan.
Jag hinner inte svänga undan, utan kastar mig av hojen i farten för att undvika att köra ner i det svarta hålet. Sen ser jag hojen studsa mot kanten och ramla ner…
Vad fasen var det där? Jag kravlade mig upp och tittade ner i hålet, ett fyrkantigt schakt, ca 5 m djupt. För på botten låg hojen och motorn gick fortfarande. Vad skulle jag göra nu? Väggarna var lodrät branta så det var omöjligt att klättra ner. All min nödutrusting låg med hojen på bottnen.
Några andra motorcyklar kom åkande efter en stund. Jag fick låna två bogserlinor så jag kunde klättra ner i hålet. Sen försökte vi dra upp hojen, men det gick inte. Då larmade jag Race Control och berättade vad som hänt, att hojen låg i ett schakt. Organisationen skickade en helikopter för att kolla hur de kunde missa schaktet. Organisationen trodde inte sina ögon, sånt måste de ju varna i vår roadbook som vi navigerar efter.
Men med hjälp av helikoptern kunde hojen bärgas ur avgrunden, och jag satte iväg på jakt efter förlorad tid.
Resten av rallyt flöt på utan större dramatik. När jag äntligen rullade över målrampen kändes det overkligt att jag äntligen lyckades bli Dakarmästarinna!
Jag hade kämpat så länge, nu satt den! Segern var min. Även om det inte var det perfekta rallyt.
(Tummen opererades och jag fick ha gips i 2 månader.)
Annies Julkalender – Lucka 21
Det gick ju nästan bra.
Allt var förspänt för mitt bästa Dakarrally 2009. Team, hoj, fysik – allt var på topp.
På grund av det inställda rallyt 2008, hade organisationen flyttat hela tävlingen. Så Dakar 2009 skulle köras i Sydamerika, en helt ny kontinent!
Starten gick i Argentinas huvudstad Buenos Aires, och där rådde karnevalsstämning då en HALV MILJON åskådare var på plats för att vinka iväg oss.
Sydamerika bjöd på nya utmaningar. Först navigationen som var ”upp och ner” på södra halvklotet. Sedan skulle vi upp på över 4000 m höjd i Anderna där luften var syrefattig.
Jag hade siktet på att köra ett perfekt rally. Men det sprack redan första veckan… Jag kraschade våldsamt helt utan förvarning då slog runt framlänges i över 100 km/h.
Framskärmen hade lossnat och drog bromsslangen in i framhjulet vilket resulterade i tvärnit. Jag spräckte hjälmen och slogs medvetslös när jag landade. Med blåtira och ymnigt blödande bruten näsa kravlade jag mig upp och försökte förstå vad som hänt.
På’t igen. Jag meckade loss den intrasslade bromsslangen och kunde fortsätta köra, fast utan framskärm eller motocrossglasögonen som spruckit. Det drog ihop till oväder och hagelstorm på kvällen. Det betydde att all lera och grus från framhjulet sprutade upp i mitt ansikte. När jag kom i mål såg jag ut som en zombie med blod och lera insmetat i hela ansiktet.
Andra veckan kämpade jag uppför en brant bergssida och lyckades precis komma över krönet genom att tokgasa och kasta mig och hojen över bergskammen. Dock landade jag illa och drog höger axel ur led, samma axel som jag pajade i Egypten några månader tidigare.
Bara att bita ihop, det var 4-5 dagar kvar på rallyt. Pga axeln så körde jag mer defensivt, men det innebar att flytet inte stämde och jag körde fast och vurpade ännu mer.
Tillslut var axeln helt ur led, och jag säckade ihop brevid hojen och började gråta. Smärtan var helt obeskrivlig och jag kunde inte hålla i styret längre. Räddaren i nöden var Henrik Rahm som kört ifatt mig. Han kallade på helikoptern så att den kunde hämta mig och jag fick läkarvård.
När helikoptern landat grinade jag ännu mer, jag ville ju inte bryta. Sp jag vad läkaren ombord att ta all coachtejp hon hade och tejpa upp axeln så jag kunde hålla i styret igen.
Sen bad jag Henrik lyfta upp min hoj och hålla i så jag kunde klättra upp. Ingen trodde jag skulle lyckas köra vidare, men jag tog ett krampaktigt tag i gasen fastän det gjorde svinont.
Släpp! Skrek jag och for iväg över sanddynerna. Jag vurpade flera gånger och fick stopp. Det tog mig halva natten innan jag kom i mål, men nu skulle inget få stoppa mig.
Sista dagarna gick av bara farten. Det var helt obeskrivligt att lyckas komma i mål trots allt. Men jag blev ”bara” tvåa i damklassen, slagen av holländska Miriam Pol.
Nästa gång. Då jävlar.
Annies Julkalender – Lucka 20
Röda faran
Till Dakar 2008 hade jag fått kontrakt med franska team Meca System som hade flera duktiga förare. Och dessutom kontrakt med Loctite, som även var huvudsponsor till tävlingen.
Jag skulle köra min läckert röda KTM 525, helt specialbyggd av mig för att passa min storlek. Eller alltså brist på storlek. Jag var nog den minsta Dakarföraren på startlinjen.
Allt var förspänt för en toppsatsning. Hojen och jag var redo. Men… Dakarrallyt ställdes in kvällen innan vi skulle starta! Tävlingen hade hotats av terrorister i Mauretanien, och man kunde inte garantera säkerheten. Vilket antiklimax.
I april körde jag istället Central Europe Rally vilken ingick i Dakar Series. Allt gick bra, sånär som på en jättepunktering, och jag kom 22:a totalt och vann damklassen överlägset.
I september körde jag Pharaoh Rally i Egypten, och där körde jag mitt bästa rally hittills. Trotts en vurpa näst sista dagen då jag drog axeln ur led, så kom jag 12:a totalt. Och 3:a i Super Production. Dessutom överlägsen seger igen i damklassen. Jag hade varit uppe och kört jämt med toppförarna flera sträckor! Nu äntligen började jag få lite flyt i körningen. Dock lite otur kvar.
Gissa om jag och min röda raket var laddade för nästa Dakar… 🤘🏁
Annies Julkalender – Lucka 19
Polo Cup Nurburgring
Under Dakar 2007 blev jag framröstad av Eurosports TV-tittare till den fjärde mest populära föraren i Dakar. Legenden Ari Vatanen vann omröstningen!
Jag gick även kontakt med VW fabriksteam. Teamchef Kris Nissen frågade om jag kunde köra bilracing. Självklart svarade jag ja! Vid midsommar fick jag en inbjudan av VW att vara gästförare i Polo Cup.
Det blev bråttom att ta Racinglicens och träna. Jag klarade kvaltestet i Tyskland och var klar för start!
Det var läskigt att i sitt första bilrace köra med Tysklands kungaserie DTM. Mattias Ekström var på topp, och läktarna fulla. Och så lilla jag.
Det blev en snabb utvecklingskurva för jag skulle lära mig banan, köra riktig racerbil med slicks, få feedback av ingenjörer om hur och när jag skulle gasa, bromsa, växla. Allt snurrade i huvudet medan jag försökte att sänka varvtiderna och hålla undan för de snabba förarna.
En av kändisarna i Polo Cup var tyskan Sabine Schmidt, som kört minst 10.000 varv på banan. Bra, jag tar rygg på henne.
Jag startade sist, men körde om några redan i första kurvan. Då kom en liten Polo flygande ovanför mitt huvud och missade mig precis. Det var trångt och hetsigt, jag insåg att det var bättre jag kom i mål än gjorde bort mig. Jag tog det lugnare resten av racet, kom i mål sist, men blev inte varvad!
Lite galet att köra mitt livs första bilrace på legendariska Nurburgring! Nu hade jag Dakar, Baja, Mount Everest och Ringen under bältet!
Annies Julkalender – Lucka 18
Drömmen om det perfekta rallyt.
Jag trodde inte jag skulle få ihop till en Dakarstart igen. Men jag hade jobbat ihop budget så jag kunde köpa mig en KTM 525, helt flång ny! Sen köpte jag ökenrally kit till bra pris och fick en del utrustning gratis. Jag skulle köra för ett franskt team vilket kändes som ett stort lyft uppåt!
Allt skulle bli så mycket bättre den här gången. Nu kunde jag navigera, jag hade blivit bättre förare, och jag var fysiskt mycket starkare. Dakar 2007 skulle bli en lätt match!
Trodde jag… Som vanligt händer sånt som inte ska hända. Bränslepumpen fungerade fläckvis. Varannan dag gick hojen hur bra som helst. Andra dagar jag blev stående på sträckorna och rev hela bränslesystemet, drog om slangar. Helt galet frustrerande. Till slut lyckades jag få låna en ny pump av en annan svensk, Thomas Berglund.
När hojen tillslut gick som den skulle slog jag till med en 17:e tid på sista specialsträckan!
Mitt meckande och kämpande ute på sträckorna blev dock en följetong i Eurosports tv-sändningar. Och jag fick pris för min ”Fighting Spirit”! Ändå var jag besviken, jag hade ju drömt om det ”perfekta” rallyt… det verkade helt omöjligt för mig.
Annies Julkalender – Lucka 17
Årets Äventyrare 2005
Fram tills nu hade jag aldrig tänkt att jag var idrottare. Ännu mindre elitidrottare.
Men genom mina bedrifter på motorcykel blev jag korad till Årets Äventyrare 2005, tillsammans med löparlegendaren Rune Larsson.
Det här var första gången priset delades ut, och jag hade fint sällskap bland nomineringar som Renata Chlumska.
Nu fick jag en annan syn på mig själv, jag var elitidrottare!
Undrar om jag skulle klara av att ställa upp i olika äventyrstävlingar?
Ja, jag måste ju testa! Jag började med terränglöpartävlingen Hindertimmen där jag sprang som Forrest Gump med knäortoset i metall på båda knäna!
Sedan väntade det 3,2 km långa Riddarfjärdssimmet mitt i Stockholm. Det kändes nästan omöjligt, jag hade inte simmat en längd sedan skoltiden. Men sen kom jag in i flytet, och målet vid Stadshuset närmade sig. När jag vilat några timmar knöt jag på mig löparskorna och ställde mig på startlinjen i det klassiska Midnattsloppet. Nu när jag hade ångan uppe så gick det ganska lätt!
Avslutningsvis skulle jag cykla Sveriges längsta mountainbiketävling, 13 Mil 08XC. Jag hade lurat med mig min racingkompis Annette Eilert att också cykla. Jag hade lånat en superlätt cykel och skaffat riktiga cykelbyxor och cykelskor. T
Två veckor innan tävlingen skulle Annette och jag träna att cykla terräng. Det slutade med att jag slog runt framlänges och landade med ansiktet rätt på en sten tuppade av. När jag vaknade fattade jag inte vad som hänt, men såg på mina händer att de var fullkomligt täckta av blod. Annette försökte larma efter Ambulans och efter en timme lyckades de hitta mig i skogen.
Jag hamnade på traumaavdelningen och ansiktet syddes med 40 stygn. Ögonlocket hade spruckit påse över och under ögat, men synen klarade sig. Jag hade även tur att jag inte krossat pannan eller slagit ut några tänder. Med blåtira, sårskorpor och alla stygn såg jag ut som Frankensteins syster!
Efter två veckor var det dags för start i 08XC. Jag hade inte hunnit träna något mer men tänkte att jag får försöka komma i mål. Annette och jag cyklade de 13 milen tillsammans och vi lyckades precis klara oss inom maxtid.
När vi rullade in på Stockholms Stadion var vi i princip sist av de som lyckades nå mål. Men för mig var det en jätteseger!
Annies Julkalender – Lucka 16
VM Guld!
Säsongen 2004 hade jag bestämt mig för att satsa på världscupen i Cross Country Rally Raid.
Jag var även deltagare i en TV-inspelning typ Gladiatorerna. Där lyckades jag slita av korsbandet i ett knä och det blev operation och sedan kryckor.
Säsongen fick en tuff start, men jag kom tillbaka. Jag körde några tävlingar i Motocross här hemma, sedan drog jag till USA. Där körde jag med mitt amerikanska team med Mike Kay och Rob Barnum och vi kom 8:a i Baja 500.
Jag ställde även upp i en stor offroadtävling som körs mellan Las Vegas och Reno i Nevadaöknen. Som första kvinna körde jag i Ironman-klassen, alltså jag skulle 85 mil i ett svep. När jag kom i mål var helt slut, men jag var nu historisk! Vilken seger.
Efter USA körde jag Orientrallyt i Turkiet. Och sen avslutade jag säsongen med UAE Desert Challenge i Dubai.
När året var slut hade jag tagit guld i FIM Cross Country Rally Raid Womens Cup!
Vilken comeback!
Annies Julkalender – Lucka 15
Höjdrekord Mt Everest
Jaha, vad ska jag hitta på när jag kört världens längsta och hårdaste rally?
Jo, då vill jag såklart köra så högt som möjligt på världens högsta berg.
Jag får frågan att delta i en expedition till Nepal och Tibet. Mt Everest firade 50 årsjubileum av att Sir Edmund Hillary lyckades som första expedition nå toppen 1953.
Vi skulle köra mc så högt det gick. I augusti 2003 startade vi i Kathmandu, Nepal. Expeditionen leddes av dansken Henning Bitsch. Vi hade hyrt hojarna på plats, och jag körde en gammal Honda 250 fyrtakt från 1981.
Efter många strapatser innefattande höjdsjuka, medvetslöshet och besök på kinesiskt sjukhus i Tibet, når vi tillslut Base Camp 5150 m upp på den kinesiska sidan, nordsidan även kallad The North Face.
Rekorddagen hänger molnen tunga och det har varit snöväder under natten. Alla i expeditionen vill inte ens försöka göra rekordförsöken.
Jag tänkte att är jag nu äntligen här, så ska jag försöka. Det var kallt och dimmigt när vi körde iväg.
Efter 4 timmars körning visade höjdmätaren 5294 m, dvs knappt 150 höjdmeter högre än Base Camp. Det är det långsammaste jag någonsin kört, Haha!
Här räckte syret varken till motor eller mig. Motorn orkade knappt driva hojen framåt, utan jag fick sparka och baxa mig fram. Det är jobbigt även nere på vanlig altitud. Sista svåra och stenig branten klarade jag med nöd och näppe.
När jag kom upp hade jag nått 5.305 möh, som första kvinna att sätta höjdrekord med mc på Mt Everest!
Sen var det lika långt ner igen…
- ← Previous
- 1
- 2
- 3
- …
- 75
- Next →
Annie Seel - Rally Princess of Dakar 