Interview

Annie Seel – den svenska rallyprinsessan. Artikel Motorworld.se

Posted on Updated on

Motorword.se , 18 jan 2017

Annie Seel har kört alla typer av motorcyklar. Hon har både kört enduro och tagit sig runt Rallytävlingen Paris-Dakar på en hoj som många killar inte skulle orka baxa runt. 

Efter några år och några miljoner kronor senare växlade hon över till bilar. Kroppen orkar inte med hur många krascher som helst på en motorcykel.
När hon inte är ute på banorna föreläser hon för företag och organisationer om ”Ingen minns en fegis”.

Hej Annie, kul att få en pratstund med dig. Berätta lite om din passion för motorcyklar och racing, hur började det?

Mina föräldrar kom till Sverige från Finland efter världskriget. De var jättefattiga, allt de ägde transporterades i en folkabuss.

Min pappa var motorintresserad, och skruvade på olika bilar, men han hade aldrig ekonomi för att tävla. När jag föddes så fick jag nog hans motorintresse i blodet, för jag ville hänga med honom i garaget och sen åkte vi och tittade på rally ibland.

VI BODDE I ETT HÖGHUS BREDVID TÄBY GALOPP NÄR JAG VAR LITEN. DÄR BÖRJADE JAG SKÖTA OCH RIDA TÄVLINGSHÄSTAR NÄR JAG VAR 12 ÅR.
DET VAR DE STARKASTE OCH SNABBASTE HÄSTKRAFTER SOM JAG KOM ÅT PÅ DEN TIDEN, HAHAHA…

När jag var 15 år såg jag en motorcykeluppvisning på galoppbanan, det var den engelske stuntföraren Eddie Kidd som hoppade och for runt på sin motorcykel. Wow, tänkte jag, det där vill jag också göra. Jag övertalade min mamma att få köpa en MC med mina sparade stallpengar. Jag hade aldrig kört moppe eller MC, men det skulle säkert gå bra tänkte jag. När jag fyllde 16 år, köpte jag en begagnad MC fastän att jag inte hade MC-kort eller visste ett smack om motorcyklar.

Men det löste sig, jag tog MC-kort, blev till och med medlem i Ducatiklubben. Något år senare var jag med på en banracingdag och sen tog jag roadracinglicens. Att köra på racingbana var inget konstigt för mig, jag hade ju ridit racinghästar på bana.

Tyvärr så dog min pappa i hjärtinfarkt när jag var 16 år, strax efter jag köpt min första motorcykel. Jag fick lära mig mecka helt själv. Sen dess har jag alltid kört mitt eget race, utan backup runtomkring. Jag har jag litat på att jag får lösa allting själv och även byggt mina egna Paris-Dakar-motorcyklar. Tror inte det är många idag som gjort en liknande karriär helt från noll.

Min passion är utmaningen att köra fort, att få den där känslan av perfekt balans mellan dig och din maskin. Det är helt magiskt. Sen är jag nog mer äventyrare än ”riktig” racingförare på bana. Jag gillar att ge mig iväg ute i världen, träffa nya människor, uppleva annorlunda ställen och miljöer. Utsätta mig för situationer där du måste lösa problem på stället med människor som du kanske aldrig träffat förut. Det är livet. Jag bryr mig inte så mycket om resultatet, eftersom jag alltid tävlat med minimal budget mot andra som har ”alla förutsättningar”.



Läs hela intervjun:

http://www.motorworld.se/annie-seel-rallyprinsessan/

Advertisements

Intervju i Mitt i Täby #dakar2015

Posted on Updated on

Intervju i lokaltidningen Mitt i Täby där jag berättar om Dakar 2015 och beskriver mitt skrivbord. Det brukar vara lite rörigare på skrivbordet än på bilden.

20150227-233617.jpg

Rallyprinsessan kör Dakarrallyt med hållbarhet i tanken

Posted on Updated on

Medverkar i kampanj för Svanen.
“Rallyprinsessan kör Dakarrallyt med hållbarhet i tanken”

Länk till artikel:
http://www.svanen.se/Nyheter/2014/12/Rallyprinsessan-kor-Dakarrallyt-med-hallbarhet-i-tanken/

20150126-181500.jpg

svanen-logo_400x400Om Svanen:
Svanen ”föddes” för 25 år sedan, när Nordiska Ministerrådet startade Svanenmärkningen för att hjälpa konsumenter göra bra val för miljön. Det började med papper och batterier och idag hittar du Svanen på fler än tiotusen varor och tjänster. Efter några år fick Svanen sällskap av EU-Blomman, EU:s miljömärke. Det statliga bolaget Miljömärkning Sverige ansvarar för både Svanen och EU-Blomman och arbetar utan vinstsyfte på uppdrag av regeringen.
www.svanen.se

Profilen: Annie Seel om sin kartläsare: “Hon bröt ihop totalt” -artikel i Auto Motor & Sport

Posted on Updated on

Hon växte upp med idoler som Stig Blomqvist och Björn Waldegård – idag kör hon själv rally.
Annie Seel satsar på Dakarrallyt – men det fattas några miljoner kronor innan hon kan göra verklighet av drömmen.

Lördagen 30 augusti kan du träffa Annie på Bilfestivalen, Arlanda.

Länk till artikeln i Auto Motor & Sport:
http://www.automotorsport.se/artiklar/nyheter/20140820/profilen-annie-seel-om-sin-kartlasare-hon-brot-ihop-totalt

Mer från artikeln:

Namn? Annie Seel
Bil? Toyota Starlet 1979, Appendix K (rallybil)
Aktiv inom? Främst rally nu, men även tävlat banracing. Körde mitt första bilrace på Nürburgring 2007. Första rallytävling Midnattsolsrallyt 2011.
Hur kommer det sig att du gör det du gör inom bilsport idag? Efter en lång tävlingskarriär på motorcykel har kroppen fått mycket stryk, så det passade perfekt att öka till fyra hjul och en störtbur.
Vad är säsongens mål? Har redan tagit hem Ewy Rosqvists Pokal i Midnattssolsrallyt tillsammans med min färgsprakande kartläsare, kungamålaren Catrine Näsmark, som aldrig åkt rally förut. Nu är målet att åka Dakar igen, på nåt sätt. Men det saknas miljoner pengar…
Vilka är enligt dig de ultimata sportbilarna? Om jag får nämna rallybil i kategorin sportbil, så är nummer ett just nu min egen Toyota Starlet. Den är liten, lätt och bakhjulsdriven – sjukt kul åt alla håll och kanter.
Har även kört en Mitsubishi Evo 4WD rallybil med full respons-system, och när man slår på den står pälsen rätt upp på armarna.
Men den coolaste bil jag kört, och som jag är en av mycket få i Sverige som fått prova, är den svenskbyggda Pewano Dakarrally-bilen. Så mycket styrka, sånt grymt offroadchassi, känns helt overkligt att kunna köra en bil så fort i så jobbig terräng. Ingen vanlig sportbil har lyckats charma mig så!
Förebild och varför? Jag växte upp med Ronnie Peterson och rallylegenderna Stig Blomqvist och Björn Waldegård. Det är därför jag är motorstjärna själv idag. Men nya coola förebilder är till exempel Felix Rosenqvist, Ramona Karlsson och Patrik Sandell.
Om du måste välja – bra chassi och styrning eller mycket motor? Bra chassi och styrning, för det är då det är som roligast!
Tips på en rolig landsväg? Jag kan mest roliga vägar i Marocko!
Bästa bilminne? Oj, jag har så många. Merzouga rally förra året i Marocko, när vi tog en sträckseger redan andra dagen och sedan vann klassen.
Midnattssolsrallyt nu senast när min kartis Catrine gråter av lycka efter att ha åkt första sträckan i sitt liv. Det bästa hon gjort någonsin sa hon. Men 30 sekunder innan start höll hon på att bryta ihop totalt av nervositet och grät för att hon inte kunde knäppa bältet. Vilken kontrast!

20140825-225902.jpg

Princesa del Desierto – article in El Sol

Posted on Updated on

Article in El Sol!
http://issuu.com/el-sol/docs/elsol08112013

Page 27
20131230-113628.jpg

Front Page
20131230-113652.jpg

Dakar 2011 – a success turned into disaster. But still a victory to get to the finish

Posted on Updated on

I am celebrating my victory of getting the dead bike to the finish. Photo: Maindru

Well I can say I did it again. I finished the gruelling Dakar despite all kinds of unfortunate happenings.

The first week my strategy worked out pefectly. I had been running my own race, riding and navigating very well, but also pacing myself for the second week. The longer stages leading in for the rest day I started gaining time and positions. At rest day I could summarize a comfortable position as 38th general and leading the Womens class by 1.30 Hours. I felt ready for the second week, only my motorcycle had an engine change because the dust fesh-fesh is really eating everything inside.

But then my luck turned bad. Really bad. And the shit hit the fan.

In the evening of the rest day I started feeling sick, and during the night I had fever and bad diarrhea. At breakfast I could eat nothing, and had to make many stops during the morning liasion. At the start of the stage I feelt very unfocused with shivers, and my aim was just to get through the stage. To make things worse, my clutch malfunctioned half way into the stage, which made me suffer even worse in the most technical stage of the Dakar this year – a trial section climbing up and down some mountains with cracks and slippery sides, and really slow riding in narrow canyons. It had been a difficult stage for me even being fit with an intact bike – now I was totally out of strength, and when the bike stopped uphill and I had to turn around, and try start without cluth I almost gave up so many times… To handle the bike in this slow and gnarly terrain with no clutch and a dimmed focus of high fever – I cannot believe I even finished it! The doctor at the finish arranged for german rider Tina Meier to accompany me to the bivouack in case I got even worse. So thanks to everybody helping me.

At the bivouack I arrived almost unconscious with bad shivers and fever of 39,7 C, and was immediately taken care of in the medical tent. For many hours I had IV of antbiotics and other substances to take control of my condition, and the doctor told me this was the end of the race for me. But you know me – next morning I saddled up again, weak but determined to ride to the finish.

But in a sense this is where I left “walk over” in the race for victory, I knew I could not perform at my best and had lost a lot of time and momentum. Now my focus was just trying to make it to Buenos Aires just to keep my rate of 100% fulfilled rallies intact.

Still I tried to ride my best, actually mananging to pick up some speed and made some good stage results even if I stopped longer at refuels to see the doctors and fill up with energy drinks as could still not eat anything. The Copiapo dunes I really enjoyed, which rewarded me with a 36th position that day.

Next day through the Fiambala dunes I was still holding 35 position when my electrical system completely died. Nothing worked on the bike, and I stopped for a long timetrying to find a solution. Finally a fellow rider helped me start the bike and I could continue, but with no navigation instruments it was a challenge to find the good way to the end, and I mostly followed the tracks. This rendering I made the same navigation error as all the previous motorcycles had done – I followed a riverbed too far and then when turning back I unfortunately sunk my bike half way in the very wet and soggy mud. It took me some time and effort to pull the bike out of it, being alone and still quite weak.

Until now all the hardship had not quite broken my spirit, and still I was holding second place in the Womens class.

But on stage 11 disaster really hit me. Starting back in the field, carving through endless of the dangerous fesh-fesh, through rocky canyons and across a mountainpass of more than 3000 m, at km 179 my motorcycle died. As I had passed over the 3000 m mountains, I felt the engine loosing power more and more. Coming down to a very hot valley the engine was almost powerless, and I sensed a smell of oil. As I let off the throttle the motor died with a bang. I looked down and saw all the oil had pushed out from the oil seal by the gearshifter.

For a while I thought “End of bike, end of race”! But maybe someone could tow me… or if I found some oil..  #55 Kemal Merkit stopped and offered a slab of oil, and a lift to get help to push start the bike. I fixed the leaking oil seal, some locals provided with more oil, and finally after adjusting valves the engine was running again. I felt like MacGyver! But I had to ride slowly not to create any oil pressure, and I stopped many times to check oil and water level. And yes, I had no clutch today either.

I almost had the finish in sight, when the engine died again at the check point only 22 km from the finish – I started crying. The engine was steaming hot and leaking oil. I had to stop and let it cool down, pouring water on it. As the sun was setting the bike started but running very badly, and I prayed it would last the remaining 22 km. After 7 km I caught a slow truck, and as I tried to slow down before overtaking in the narrow track, the bike died on me. Again I broke into tears – why couldn’t it run for just the few kilometers – I felt so hopeless.
The bike was impossible to start again. The last biker that passed was so tired he could barely keep his own bike up. Now it was dark night and I was gazing at the stars – thinking I would have to push the bike to the end. Cars and trucks were still passing so my rescue was to get a jump start. Since the engine had now cooled down it started, and it ran very heavily and was noisy. I managed to ride almost all the way before it stopped and had to be pushed the last bit while my tears were running with anger, but I made it!! At 2 am I arrived in the bivouack, and my team hastily started changing the engine back to the one I used the first week. Meanwhile I tried to get my 2 hours of sleep before the next start.

Photo: REUTERS/Eric Gaillard - Downloaded from http://www.totallycoolpix.com

As soon as I took off on the penultimate and very hard stage starting with 70 km of very soft and energy draining sand, I felt I had to ride gentle on the engine because it was also not running well. This showed to be a very good decision as the stage got worse, through some really muddy streches and endless of heavy fesh-fesh filled tracks, putting a lot of strain on the engine. Also I managed to get deeply stuck in a mud rut, and the only person who could drag my bike out of it was #5 David Casteu who was running behind me due to mechanical problems. ( Thanks David, you are a hero!) The last part of the stage I was running slowly, and I could see the oil was starting to leak also from ths engine. Late night I arrived to the bivouac and now I had no more engines to use.

The final stage started really bad. My Sentinel system was malfunctioning, so I lost 30 minutes at the morning start when the officials tried to get it workning. Also my clutch ceased again and now my biggest fear was that the engine was going to cease already on the 500 km morning liasion as I had to ride at 120km/h to make my start before the cars. Worried I started to cry while riding, I could not believe how many ways this Dakar had gone wrong. And still there was a long day to reach the finish in Buenos Aires.

The last special stage was only 180 km on fast track. I took off riding at a moderate pace and the engine was running quite ok. I thought me and the bike would make it… until it stopped only 2 kms from the end. I could not believe this was happening! Luckily #180 Sulem stopped and towed me the last bit (including 2 falls) to the finishline, where I jumped off and pushed the bike across and then let it fall on its side and me standing on it like a dead horse. Then Sulem towed me all the way to Buenos Aires. (Thanks Sulem, this is Dakar friendship!)

What a victory – to get that dead bike across the finishline! Defying all the hardship served to me the second week. And to still have a 100% finishing record is also a victory!

I’m just so disappointed I could not race for the win in this Dakar. But this is why the Dakar is the Dakar. There are so many factors that can go wrong, and you need to get all of them right to win.

Also know there were so many other good riders who suffered from all kinds misfortune – some of them didn’t make it to the finish.

THANKS

Many thanks to everybody during Dakar that has helped out, fellow competitors (Pedro Bianchi Prata, David Casteu, Emmanuel Sulem, Kemal Merkit, Mathieu Serradori, Tina Meier, Christian Califano, Daniele Carmignani, Pederzoli, and more that i didn’t get name/numbers of)) officials, spectators. Truly this is what makes Dakar a special race – the friendship.

Thanks to my sponsors: Elmborgs Tandvård, KTM, Team Meca’System, Lindroths Maskin, DekkPartner, Michelin, KlarSynt, Lelles MC, IVVAB, Karnag, Exclusive Cars, Toppmontage, Kå-Hå’s bilplåt & lack, Bosse Carlsson, Segway, Jonotech Maskinservice, Real Wear MXW, Mattssons Smide, Safari tanks, ProService, Öhlns, MotoSpeed, Loctite, Art’n’Dito, HotSnacks, Shore AB, Coaltrane Products, Andres Åkare, Oljecenter i Vedum, MotoAventures, Endless Brakes, Prins Dirty Parts, EMX Racing, Arnalids Salong och Carrera Sunglasses.
And all my supporters, that bought Dakar-kilometers.
And my dear friends & family who are always supporting and helping..

Video clips:
Start show off – cheering fans
Interview after finish

On the podium with a dead bike
Summary 2011 with music. Fallings on S8 (at min 4.30) and S12 (at min 6.15)

Arrival, supporters… but a vanished dream

Posted on Updated on

ENGLISH

On the podium. Standing on the dead bike! The bike broke totally only a few kilometers from finish… it had to be towed to the finish arena and pushed up on the podium.




Race Director Etienne Lavigne:
“Merde! Une moto morte! Holy shit! A dead bike!!!”


“… uuuhm, hmmm… whisper, whisper… “

VIDEOS:
Short interview after finish (new window)
Annie on the podium – with dead bike (new window)

Iréne Crona from the swedish embassy meeting up with flowers!
The arrival was more spectacular than glorious … but isn’t that a halo shining around a saint’s head 😉

Lots of supportive fans surrounding – greeting, comforting, asking for autographs, giving small presents.

But no prize – the dream of winning the Ladies class turned into dust, literally, and sank deep in the mud.

A fan, Oviedo, gave me a nice “prize”: the Argentinian flag and a photo from the rally start. 😀

SVENSKA
På podiet. Stående på en död motorcykel. Hojen brakade ihop totalt bara några kilometer från mål … och måste bogseras till avslutningen på arenan, och knuffas upp på podiet. I videon syns lite.

Iréne Crona från svenska ambassaden mötte upp med blommor!
Ankomsten var mer spektakulär än lysande … men är det inte en helgongloria som lyser kring huvudet?

Mängder av stöttande fans samlades runt om – hälsade, tröstade, bad om autografer, gav små presenter.
Men  det blev inget pris – drömmen att vinna Damklassen förvandlades till stoft, bokstavligen, och sjönk djupt i lera.
En beundrare, Oviedo, gav mig ett fint “pris”: argentinska flaggan och ett foto från rallyts sart.

On my way to Buenos Aires!

Posted on Updated on

Leaving the snow and cold winter in Sweden, my boyfriend Henrik and Marie Hessel waved me off at Arlanda Airport.

Marie made a quick interview at the airport.
Look at my new shiny rally jacket! Big hugs and thanks to my sister Eila who sew on every sticker during christmas, a perfect christmas gift. She made a fantastic job!!

Radio interview: Morgonpasset P3

Posted on Updated on

I was invited for the morning radioshow Morgonpasset on P3 – a very good show with really nice hosts. But I dont think they knew what to expect from a Dakar racer…

Listen to Morgonpasset interviews (Swedish):

Part 1: Annie berättar om Dakar
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=4252132

Part 2: Hellre bruten fot än bruten tävling – om olyckor
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=4250941

Part 3: Hålet fanns inte på kartan – Tomb Raider
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=4250875

Part 4: Jag är ingen bra fru
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=4252154

There was a princess crown in the studio. I couldn’t resist it – and they gave it to me! (Photo: P3 Morgonpasset)

I don’t feel like dying today…

Posted on Updated on

Video-interviews from the Dakar 2010… gives you the feeling of the rally.

“The bike was in flames”
http://www.youtube.com/watch?v=ltai_s17wxU

“A true Dakar day”
http://www.youtube.com/v/U4OH269WyV8

“I’ve been eating everybodys dust”
http://www.youtube.com/v/wQr43_oS4vA

“I dont feel like dying today”, interview same morning  I crash into the tomb! Freaky!
http://www.youtube.com/v/o3hHGqu7zEY

“I use earplugs not to hear anybody”
http://www.youtube.com/watch?v=snEil5tljDs