Annies Julkalender – Lucka 23

Posted on Updated on

När allt skiter sig.

Nu visste jag hur man skulle lyckas i Dakar. Bara några grejer att komna ihåg: äta, sova, köra fort, åt rätt håll, och sist men inte minst – inte ramla och slå sig. Hur svårt ska det va?

Jävligt svårt. I Dakar 2011 sket sig allt, trots att jag hade förberett mig och hojen så bra det gick.

Det började med en läckande bensintank som jag hann fixa vid starten. Puh!, lite stress!

Sen körde och navigerade jag prickfritt hela första veckan. Jag var inom topp 25 och kände mig lugn med att nu kommer resten bara rulla på.

Men halvvägs i rallyt bytte vi motor på hojen, och på väg ut till start lossnade motordrevet ch oljan rann ut. Panik! Lyckades hitta drevet i diket och skruvade fast det. Kom sent till starten och fick börja jaga ifatt i dammet. Kopplingen kändes inte heller som den skulle, men jag tänkte jag kan köra utan. Tyvärr innehöll dagens sträcka en mycket utmanande bergspasset genom smala och branta raviner. Inte drömläge att köra utan koppling.

Samtidigt började jag må illa och var tvungen att stanna och kräkas. Och jag fick diarré. Panikstanna, hoppa av och dra ner byxorna. Puh, jag hann! Sen fortsatte jag någon mil till innan det var diarrepaus igen. Nästa gång hann jag inte stanna utan bajsade på mig. Så förnedrande, och jag hade 50-60 mil kvar att köra. Att ha diarré och köra ökenrally är ingen bra kombination, inte bara för att man måste stanna ofta, man tappar mycket vätska. Risk för uttorkning.

Jag fick svårare och svårare att fokusera , krafterna sinade. Tillslut visste jag inte vilket håll jag skulle köra, total förvirring. Jag kämpade långsamt vidare, och sent på kvällen när jag nådde mål hade jag över 40 graders feber och kraftiga kramper. Jag var akut uttorkad och höll på att hamna i chock.

Efter en dusch och rena kalsongerna stapplade jag till läkartältet. För fick jag ligga med dropp några timmar.

Kl 4 på morgonen var det dags att börja göra mig i ordning för nästa etapp. Jo jag skulle köra vidare, trots magsjukan.

Resten av rallyt blev ett ett rent helvete. Motorn överhettades och stannade. Jag lyckades få liv i den igen ute på sträckan, men den var nästan okörbar. Hela natten kämpade jag mot mål. Teamet hann byta motor på morgontimmarna så jag kom iväg igen. Jag körde fast i ett djupt lerspår och satt fast en timme.

Sista dagen rasade motorn igen, 15 mil från mål. Jag satt och grinade, det var så orättvist. Då stannade en fransman Emmanuel Sulem, och han erbjöd sig att bogsera mig hela vägen till mål.

Jag knuffade min döda mc över mållinjen, och lade ner den på podiet som en död häst. Sen ställde jag mig på hojen med armarna upp i luften.

Vi klarade det! Det har varit ett helvete men jag tog min döda mc i mål! Segern gick dock till Laia Sanz.

Dakar 2011.
När det är som bäst.
Sitter i skiten.