Annies Julkalender – Lucka 22

Posted on Updated on

Äntligen Dakarmästarinna!

Inför Dakar 2010 hade jag tränat mer än någonsin. Jag körde för team Meca System igen, men utan storsponsor då finanskrisen hade slagit till. Men jag byggde som vanligt min hoj själv hemma i garaget.

Starten gick i Buenos Aires igen, så nu kände jag igen en del sträckor. Jag hade bra tempo och flyt i navigationen. Tidigt i rallyt körde vi i en torr serpentinslingrande flodbädd, och där fick jag kast på hojen men jag höll i styret.

Tummen fick sig en smäll och vek sig bakåt. Det brände till av smärta. Åh nej! Ett ledband hade gått av, och det var nästan två veckor kvar att köra. Faaan! Kunde det inte bara vara enkelt nån gång.

Jag körde på med tejpad tumme. Det var svårt att hålla styret ordentligt. Men om jag gasade så hängda jag åtminstone kvar.

Halvvägs i tävlingen gick hjullagret sönder i bakhjulet. Det var fortfarande 40 mil kvar på sträckan så jag körde så försiktigt jag kunde för att inte hela navet skulle explodera. Men jag lyckades komma i mål på sträckan och teamet kunde byta bakhjulet så jag var redo igen.

Nästa sträcka gick uppe i Atacamaöknen i Chile. Jag var supertaggad och skulle köra ifatt tid som jag tappat pga bakhjulet.

När jag kör om en framförvarande mc, håller jag mig brevid det uppkörda spåret i gruset för att undvika att ligga i dammet. Då öppnar sig ett avgrundshål i marken framför mig. Jag hata bara några meter på mig att försöka bromsa och styra undan.

Jag hinner inte svänga undan, utan kastar mig av hojen i farten för att undvika att köra ner i det svarta hålet. Sen ser jag hojen studsa mot kanten och ramla ner…

Vad fasen var det där? Jag kravlade mig upp och tittade ner i hålet, ett fyrkantigt schakt, ca 5 m djupt. För på botten låg hojen och motorn gick fortfarande. Vad skulle jag göra nu? Väggarna var lodrät branta så det var omöjligt att klättra ner. All min nödutrusting låg med hojen på bottnen.

Några andra motorcyklar kom åkande efter en stund. Jag fick låna två bogserlinor så jag kunde klättra ner i hålet. Sen försökte vi dra upp hojen, men det gick inte. Då larmade jag Race Control och berättade vad som hänt, att hojen låg i ett schakt. Organisationen skickade en helikopter för att kolla hur de kunde missa schaktet. Organisationen trodde inte sina ögon, sånt måste de ju varna i vår roadbook som vi navigerar efter.

Men med hjälp av helikoptern kunde hojen bärgas ur avgrunden, och jag satte iväg på jakt efter förlorad tid.

Resten av rallyt flöt på utan större dramatik. När jag äntligen rullade över målrampen kändes det overkligt att jag äntligen lyckades bli Dakarmästarinna!

Jag hade kämpat så länge, nu satt den! Segern var min. Även om det inte var det perfekta rallyt.

(Tummen opererades och jag fick ha gips i 2 månader.)

Dakarmästarinna 2010. Äntligen.