Annies Julkalender – Lucka 21

Posted on

Det gick ju nästan bra.

Allt var förspänt för mitt bästa Dakarrally 2009. Team, hoj, fysik – allt var på topp.

På grund av det inställda rallyt 2008, hade organisationen flyttat hela tävlingen. Så Dakar 2009 skulle köras i Sydamerika, en helt ny kontinent!

Starten gick i Argentinas huvudstad Buenos Aires, och där rådde karnevalsstämning då en HALV MILJON åskådare var på plats för att vinka iväg oss.

Sydamerika bjöd på nya utmaningar. Först navigationen som var ”upp och ner” på södra halvklotet. Sedan skulle vi upp på över 4000 m höjd i Anderna där luften var syrefattig.

Jag hade siktet på att köra ett perfekt rally. Men det sprack redan första veckan… Jag kraschade våldsamt helt utan förvarning då slog runt framlänges i över 100 km/h.

Framskärmen hade lossnat och drog bromsslangen in i framhjulet vilket resulterade i tvärnit. Jag spräckte hjälmen och slogs medvetslös när jag landade. Med blåtira och ymnigt blödande bruten näsa kravlade jag mig upp och försökte förstå vad som hänt.

På’t igen. Jag meckade loss den intrasslade bromsslangen och kunde fortsätta köra, fast utan framskärm eller motocrossglasögonen som spruckit. Det drog ihop till oväder och hagelstorm på kvällen. Det betydde att all lera och grus från framhjulet sprutade upp i mitt ansikte. När jag kom i mål såg jag ut som en zombie med blod och lera insmetat i hela ansiktet.

Andra veckan kämpade jag uppför en brant bergssida och lyckades precis komma över krönet genom att tokgasa och kasta mig och hojen över bergskammen. Dock landade jag illa och drog höger axel ur led, samma axel som jag pajade i Egypten några månader tidigare.

Bara att bita ihop, det var 4-5 dagar kvar på rallyt. Pga axeln så körde jag mer defensivt, men det innebar att flytet inte stämde och jag körde fast och vurpade ännu mer.

Tillslut var axeln helt ur led, och jag säckade ihop brevid hojen och började gråta. Smärtan var helt obeskrivlig och jag kunde inte hålla i styret längre. Räddaren i nöden var Henrik Rahm som kört ifatt mig. Han kallade på helikoptern så att den kunde hämta mig och jag fick läkarvård.

När helikoptern landat grinade jag ännu mer, jag ville ju inte bryta. Sp jag vad läkaren ombord att ta all coachtejp hon hade och tejpa upp axeln så jag kunde hålla i styret igen.

Sen bad jag Henrik lyfta upp min hoj och hålla i så jag kunde klättra upp. Ingen trodde jag skulle lyckas köra vidare, men jag tog ett krampaktigt tag i gasen fastän det gjorde svinont.

Släpp! Skrek jag och for iväg över sanddynerna. Jag vurpade flera gånger och fick stopp. Det tog mig halva natten innan jag kom i mål, men nu skulle inget få stoppa mig.

Sista dagarna gick av bara farten. Det var helt obeskrivligt att lyckas komma i mål trots allt. Men jag blev ”bara” tvåa i damklassen, slagen av holländska Miriam Pol.

Nästa gång. Då jävlar.