Annies Julkalender – Lucka 13

Posted on

Mitt första Dakarrally blev ett helvete.

På Luciadagen den 13 dec 2001 hade jag bjudit in till mitt livs första presskonferens. Alla var där: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, TT…

Anledningen var att jag som amatör skulle köra mitt första Dakarrally med start den 28 dec.

Min budget var minimal utan sponsorer eller fabrikskontrakt. Jag hade lånat motorcykeln av MotoAventures, byggt om den själv med begagnat rallykit. Och jag skulle tävla utan serviceteamet, dvs jag skulle mecka själv varje dagsetapp.

Ja, Dakarrallyt blev ett helvete. Redan fjärde etappen kraschar jag och bryter ett ben i höger hand. Och slår vänster rumpa och lår ordentligt. En lårkaka med ca 1 liter blod skvalpar i låret.

Då grät jag. Inte bara för smärtan, utan för att det var så typiskt mig att krascha och skada mig, att det var så tidigt i rallyt, och att det nu var nästan omöjligt att komma i mål. För det är nästan omänskligt att köra Dakar om man är i form och oskadad.

Det vara bara att bryta ihop. Och bira ihop. Nu skulle jag försöka köra det återstående 1000 mil långa rallyt fastän jag egentligen borde brutit tävlingen.

Men jag kämpade trots trasig högerhand och en ömmande stel lårkaka. Jag fick feber. Jag körde långsamt. Dagarna blev till nätter. Jag servade hojen med en hand.

Halvvägs i tävlingen gick kopplingen sönder ute på en sträcka. Jag blev stående och insåg att nu var rallyt slut för min del. Och det var faktiskt lite skönt.

Men efter ett par timmar kom en annan motorcykel och stannade till. Motorcykeln var samma märke som min. Föraren, en fransman, frågade vad som var problemet. Ah, kopplingen. Jamen han hade en extra kopplingslamell, som jag fick!

Alltså änglar finns! Jag meckade ihop hojen och satte fart igen. Det hade hunnit bli kväll och natt. En sandstorm började blåsa upp. Jag blev tvungen att stanna för det var för farligt att köra i sanddynerna utan sikt. Bara att logga sig brevid hojen och vila tills gryningen.

Efter några timmar började det regna! Det var 12-års regnet som drog in. Där låg jag inlindad i en silverfilt i Sahara. I en vattenpöl. Helt overkligt. Och jag funderade varför jag skulle råka ut för allt jävelskap. Det här var inte som de Dakar jag hade hört talas om.

Men jag gav inte upp! Vid gryningen skakade jag av mig den blöta sanden och fortsatte. Jag passerade flera andra som hade gett upp på natten, de skulle inte fortsätta.

Men jag tänkte att jag kör tills jag är framme. Nu när jag hade klarat det hör och fått hjälp av en ängel fanns det inte på kartan att jag skull bryta.

När jag äntligen kom i mål, kände jag vad skönt. Nu är det över. Jag behövt inte köra nåt mer. Jag har nått Dakar.

Jag vann klass 400 Production. Och kom 52:a av 175 startande. Bara 59 kom i mål, dvs bara en tredjedel lyckades.

Mål Dakar 2002. Vinnare klass 400 Production. 52:a totalt.