#Dakar 2015, stage 6. The End of our race

Jan 9, stage 6. Antofagasta

End of race, it’s over now… 
The Desert Warrior lost the battle

In the morning I had my first shower in days! It was cold in a “field shower closet” but felt just wonderful. Then I ate in the canteen together with my former race mates, the bikers. Strange feeling. We race in the same competition but it’s a huge difference, I barely see them. As it happens I have my dinner from yesterday while for them it’s breakfast today. Totally different time zones, and yet the same.

*
Unfortunately we could not get everything ready for the days start. Too many parts were broken and too little time to repare all. It’s very sad, we worked so hard.

But Dakar is the toughest race in the world, you must manage every part of it. We had maximum bad luck, some good luck too when we could go on but did not get the last bit of good fortune.
“Dakar waits for no one” – as they say. Now we were left behind. 😦

These first days have been the toughests even when using the the Dakar yardstick. Considering that I was a rookie in car, and yet we got top 50 while 2 of 3 competitors quit already in the first part of the rally, this is for me a little victory. I was here to drive as an assistant and to learn as much as possible. I sure have learned a  lot! Every day had “extra of all” of damned technical problems, demanding driving, also tough physical and mental trials.

Paul thinks I did the driving super good, that feels encouranging and really great. I will embrace all good and bad experience, and will come back even stronger.

I’m not broken, Im eager for revenge…

Still racing on stage 5, our last to finish…

Nu är det slut på rejset…
Ökenkrigaren förlorade slaget.

På morgonen duschat första gången på ett antal dagar! Den var kall i en en “dusch”-bajamaja men kändes helt underbar. Åt sen middag i kantinen, tillsammans med mina forna tävlingskollegor, mc-förarna. Kändes konstigt. Vi kör samma tävling men det är milsvid skillnad, jag ser dem knappt. Råkar nu äta min kvällsmat för igår, medan det för dem är frukost idag. Helt olika tidszon fast ändå samma.
*
Tyvärr hann vi inte få allt klart till start för dagens etapp. Det var för många delar som gått sönder och för lite tid att reparera allt. Så tråkigt när vi kämpat så hårt.
Men Dakar är världens hårdaste tävling, man måste klara alla moment. Vi har haft grym otur, lite tur ändå som kom vidare, men den sista biten tur saknades.
“Dakar waits for for no one” – som de säger. Nu blev vi kvarlämnade. 😦

De här första dagarna har varit bland de tuffaste även i dakar-mått mätt. Att vi ändå med mig som nybörjare i bil klarade oss till topp 50, när två tredjdelar brutit redan inledningsvis, tar jag som en liten seger. Jag var här för att köra som team assistans och lära mig så mycket som möjligt. Det har jag verkligen gjort! Varje dag har innehållit “extra allt” av teknisk jävelskap, tuff körning, samt både fysisk och mental prövning.

Körningen har jag klarat med bravur enligt Paul, och det känns ju kanonbra och uppmuntrande. Jag tar med mig allt bra och dåligt, och kommer igen ännu starkare.

Jag är inte knäckt, jag är revanschsugen…

The camp: our service truck 736 to the left, race truck 556 in the middle. Rear part of 394 in between.